Jag skuttade några skutt med min älskade Donna igår då hon blivit lite osäker då bloggkompisen Carro som rider henne är lite osäker i hoppningen. Var beredd på att hon skulle ha låst sig i hoppningen, då hon gjort det förut, och hon var lite stressad redan när jag satt upp och höll på att meja ner en liten tjej som råkade befinna sig mitt framför när vi kom farande. Efter att ha försäkrat mig om att hon ändå klarat sig, började jag värma upp och det kändes att hon var stel och lite småstressad, jobbade halvhalter, halvhalter, halvhalter eftersom jag hört Ted tjata om det på träningarna hela helgen och efter ett tag stressade hon ner och började på att kännas riktigt fin.

Red emot bommarna och då jäklar gasade den lilla damen, varpå mitt svar var att ta mer i tygeln och sätta mig ner, vilket i sin tur bara ledde till att hon gasade ännu mer. Carro som var med och hjälpte mig gav mig rådet att försöka släppa efter lite i tygeln och fortsätta stå i lite lätt sits, samtidigt som jag pratade med henne och försökte att bara finnas där och jäklar vad fin hon blev när jag lyckades. Dock är ju hjärnan rätt svår att övertala till att göra tvärtemot vad den vill göra när det går för fort, så ibland förstörde jag det och det tar jag helt och hållet på mig för jag har inte hoppat högre än 50cm på år och dar och igår hoppade jag och Donna 80cm plättlätt! Kändes typ som 30cm när jag red an och jag blev något förvånad när Carro sa vad det låg på.

Donna sög tag i hindren och även om jag kände en sista liten tvekan precis innan hon hoppade så hoppade hon varje språng och var så lycklig när hon gjort det att hon liksom bara ville gasa tillbaka och ta det igen! :D Sista språnget tvekade hon inte ens, så efter det klappade jag om henne och travade av, min fina tjej, åh som jag älskar henne!! På onsdag ska bloggkompisen rida henne på markarbetes lektion, och sen nästa vecka ska jag hoppa henne igen, fun, fun!