I fredags somnade min älskade Nino in 25 år gammal, efter 14 helt fantastiska år tillsammans springer han nu omkring på de evigt gröna ängarna tillsammans med alla mina andra älsklingar som lämnat jordelivet. Och även om jag är så grymt ledsen över att han inte längre finns vid min sida att det gör fysiskt ont, så känns det konstigt nog ändå bra. Jag kan vara glad över de år vi haft och alla lyckliga minnen vi har och det känns skönt att veta att han fick avsluta på ett bra sätt innan han blev riktigt dålig.

Hans kropp ligger begravd här på gården och det ger mig också ett lugn, för även om jag vet att hans själ nu flyger fritt därborta på de evigt gröna ängarna och har det hur bra som helst, så har jag honom ändå alltid nära på något vis. Kanske låter flummigt, men så känns det.

Tårarna forsar igen, och direkt kommer minnet av hur han puffade mig i magen och gnäggade mjukt när vi stod nere i stallet och sa hejdå: han var så klok min älskling och han ville inte att jag skulle gråta utan istället minnas allting som vi gjort tillsammans med glädje. Han har lärt mig så otroligt mycket och jag hade aldrig varit den människa jag är idag om jag inte fått dela mitt liv med honom.

:love:Jag älskar dig för evigt Ninogubben och en dag ses vi igen, tills dess: simma lugnt älskling, du fattas mig!:love: