Som ni kanske märkt har jag inte varit speciellt aktiv i mitt uppdaterande av bloggen på sista tiden, och ni som följt mig som bloggare vet att uppdateringen alltid gått upp och ned på mina bloggar och allt det beror på hur stort skrivbehov jag har. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket skrivklåda i fingrarna och därav blir det färre inlägg på bloggen, för jag skriver helt ärligt mest för att få skriva av mig och för den sakens skull skulle det lika gärna kunna vara i en dagbok som ingen annan får tillgång till. Dock tycker jag ju om att babbla och älskar att diskutera med folk, och därav är bloggandet ett bra sätt att få utlopp för skrivklådan! ;)

Den senaste tidens bloggtorka har även berott på att jag rannsakat mig själv, för HONESTLY, jag vaknade upp och såg mig själv i spegeln och insåg att jag inte gillade vad jag såg där. Jag är inte fostrad i någon "ridskoleanda" eller vad jag ska kalla det från grunden, men jäklar vad jag helt plötsligt fastnat i det här med att ha en massa åsikter om andra och deras hästhållning/ridning, vem ger mig den rätten? När försvann den sanna glädjen med att dela denna underbara livsstil med så många oliksinnade?

För om sanningen ska fram finns det lika många filosofier om hästhållning och ridning som det finns ryttare och hästmänniskor, och även om många utav de filosofierna ligger långt ifrån vad jag själv använder mig utav i min tillvaro med mina älsklingar, så måste jag ändå utgå ifrån att INGEN medvetet gör någonting för att SKADA sin häst. Och vem är jag då att komma som någon liten besserwisser och tala om för andra vad som är rätt och fel?!! Nej FY FAN allvarligt talat, gillar själv inte sånna människor, så varför vara en SJÄLV??!!

Önskar att ridningen och hästhållningen istället handlade om hästarna och deras villkorslösa kärlek, den kärlek som många gånger varit den enda anledningen till att jag klivit upp på morgonen, den kärlek som jag faktiskt har att tacka för mitt liv, då det hade varit enklare att bara lägga sig ned och dö om det inte varit för den kärleken. Så DET är ju vad jag vill förmedla till mina medmänniskor som älskar dessa fyrfotingar lika mycket som jag gör, INTE min trångsynthet och egoism. Betänk att "det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" (citat av Madeleine Albright) och det tycker jag att man ska ta fasta på, för tänk då vilken speciell plats det måste finnas i himlen för dem som verkligen hjälper varandra och gläds åt varandras framgångar?!

Denna livsstil som hästsporten och hästhållningen faktiskt är har ju föresatsen att vara ett ställe där man inte dömer andra utan istället delar något större än livet och accepterar de olikheter som finns, så låt oss tillsammans jobba för att det ska bli så! Skulle kunna skriva en roman om detta, men då jag känner att jag tappar tråden lite och jag inte riktigt får fram i ord det jag känner med hjärtat så väljer jag att avsluta så.

Och så en URSÄKT till alla dem som råkat ut för mina påhopp, i grunden har jag gjort dem i all välmening även om jag förstår nu att det verkligen inte kan tolkas som så utifrån, och om jag har sårat någon (vet att jag sårat vissa men jag tror att jag personligen bett om ursäkt till alla dem): jag är hemskt ledsen, jag ska göra allt jag kan för att det inte händer igen!