Jag och Nino red en sväng i paddan utan sadel och träns ikväll, vi trivs bäst med att verkligen känna oss som ett, men jag kommer att få sota för det den här då jag egentligen klarar av att rida barbacka nu. Skulle egentligen ta det lugnt ikväll då jag var med och spelade brännboll med barnen idag, och självklart kan jag inte hålla mig utan måste springa runt konerna. ;) Men, men är huvet dumt får kroppen lida, och när jag sedan kände att jag och Nino behövde få ett litet pass i paddan ikväll suckade nog min kropp ännu högre då både huvet och hjärtat var dumt. Kan säga att jag hade det litet besvärligt att ta mig uppför trappen till datarummet nu när jag skulle hit...

Blev ingen längre tur, men gud så underbart det var och tårarna strömmade nerför kinderna. Är fortfarande lite nere eftersom jag saknar Snazza extra mycket just nu, och sen blir det ju att tankarna vandrar till att jag kanske inte kommer att få dela så många fler dagar med min älskade gogubbe som med sina 25 år och skimmelcancer är närmare att lämna jordelivet än vad Snazza var innan hon försvann. Dock vill han själv inte alls lyssna på sånt struntprat, han tar verkligen varje dag som den kommer och än så länge vill han vara kvar, och då är det klart att han ska få vara det!

Jag har lärt mig så otroligt mycket utav denna kille och även fast vi delat 14 underbara år tillsammans kan jag inte låta bli att lite naivt hoppas på minst 14 år till. Kärleken till denna individ som alltid funnits där för mig går verkligen inte att beskriva i ord, han är jag och jag är han.