Framför allt de senaste åren har jag lagt ned så otroligt mycket tid på andra och deras hästar och deras problem och utveckling, något som jag (missförstå mig inte nu) verkligen tycker är skoj och givande, men det går inte att sticka under stol med att jag börjar på att tycka att det är dags att satsa på mig själv igen.

Hästar som man rider åt andra säljs och försvinner, och jag vill ju satsa på mig och min ridning och då ridning handlar om så mycket mer än själva ridningen blir det ju att man hela tiden börjar om på ny kula. Maken och jag har diskuterat detta en hel del då han knorrat lite över att jag åker på tävlingar med mina elever men inte tar någonting för det, och att det då försvinner en hel massa av min tid, tid som jag skulle ha kunnat lägga på att komma ut och tävla själv istället, och det har han ju lite rätt i. Även om jag gladeligen lägger mycket tid på mina elever och deras hästar och tycker att det är otroligt roligt att vara med dem ute på tävlingar och se hur de utvecklas, så är det liksom dags att se till att min ridning och tid med mina älsklingar inte blir lidande av det!

Så därför kan jag avslöja så mycket som att jag och maken nu är eniga om att det kommer att bli minst en fyrfota familjemedlem till här framöver och att det antagligast kommer att bli två, dock var det sagt att jag skulle vänta tills jag var på gång igen efter att våran älskade bebis kommit till världen, men så spelade ödets nyck in och nu är jag otroligt spänd på att se vart det leder.